En go frid.
Det finns nog en bild ibland oss av att man ska vara en "duktig" kristen. En som läser bibeln, ber och går i kyrkan massvis. Den bilden stämmer väldigt dåligt in på mig och kanske även på oss båda under det senaste året. Gud har ibland känts väldigt långt bort. Och de dagar han inte gjort det, ja, inte har jag haft kraft att ens formulera den enklaste bön till honom. Att inte orka vara den där "duktiga" kristna har väldigt lätt skapat skuldkänslor och en känsla av att Gud är ännu längre ifrån mig.
Det goa är att då få inse att Gud inte egentligen är så intresserad av min duktighet- däremot av min brustenhet. Har verkligen fått erfara hur bra det faktiskt är att få känna sig svag ibland, för just då är det som att Gud tar chansen och visar att det är ok. Det är ok för mig att vara svag eftersom han är stark åt mig.
Därför kan vi stå där i kyrkan och känna sån glädje tillsammans. Det är inte varje söndag vi tar oss dit. Inte varje dag det blir mycket till bön eller bibelläsning. Men när kraften finns där, då är det det bästa vi vet! Och när den inte gör det, ja då är Gud lika nära oss ändå. Och han bär.
Text ur en lovsång vi sjöng idag: (Hosianna, Lovet stiger)
Hör vår lovsång, hjärtan ger sig till dig.
Vi ger oss till dig.
I ditt rike brustna människor får liv.
Du gör allting nytt.
Och när vi ser dig får vi styrka för var dag.
I din närhet finns vår rädsla inte kvar, den rinner av.