Att försöka springa ifrån sig själv
Hade en ganska låg självkänsla redan som liten och förstod inte riktigt det där med hur någon skulle vilja vara med just mig. Jag kände mig underlägsen andra.
När jag var ca 9 la jag över min ångest på mat och bestämde mig för att åtminstone vara smal och duga på något område. Lyckades dölja detta för omgivningen genom att maskera ätstörningen med en plötslig extrem träningslust och "jag är bara inte så hungrig av mig". Så det kunde fortsätta ett bra tag till. Tills jag i gymnasiet blev akut inlagd pga mina låga blodvärden och läkaren utbrast "du borde egentligen inte kunna stå upp just nu".
Den där ångesten som jag kunnat gömma bakom maten var nu tvungen att komma fram, för nu skulle bara maten tvingas i mig. Och det hela övergick i en långvarig depression. Var borta mer än ett år från skolan för att det bara inte gick att ta sig dit. Livet gick inte. Och anledningen var denna: jag hatade mig själv så djupt. Jag var ful, tjock och helt utan personlighet. Om någon annan sa motsatsen till mig gick det in genom ena örat och ut genom det andra. För det sa de ju bara för att vara snälla.
Långsamt, långsamt fick jag börja ifrågasätta alla de där tankarna. Och vändningen kom under mitt bibelskoleår då jag var omgiven av massa fantastiska vänner. Och hade tid att bara få läka ihop. Insåg att för att kunna ge och ta emot kärlek, måste jag börja att älska mig själv. Det var inte enkelt! Men för mig innebar det att acceptera mig själv som jag var just där och då. Att acceptera även det jag inte tyckte var världsbäst med mig själv.
Med en enorm känsla av frihet inombords blev livet sedan hur fint som helst och jag ville helst av allt bara få lägga av mig allt jag varit med om. Nu var jag ju "en som mådde bra". När Gabriel då till slut blev sjuk skapade det en enorm frustration. Varför just psykisk ohälsa? Varför måste jag konfronteras med det nu när det äntligen försvunnit?
Och idag kan jag bara konstatera att jag känner det totalt motsatta. Känner istället bara hur det faktiskt finns en mening med allt. Utan min resa med psykisk ohälsa så hade det varit oändligt mycket svårare att förstå Gabriels situation. Och det är som att jag har fått försonas med mig själv genom att få se någon annan må så dåligt. Jag inser att precis som det självklart inte är hans fel att han är sjuk, så var det heller inte mitt fel tidigare.
Jag behöver inte försöka springa ifrån min historia för att sudda bort delarna av psykisk ohälsa. För även om jag mår bättre idag så kommer det alltid vara en del av mig och en del av oss. Istället vill jag stå för det. Prata om det. Och lära mig ännu mer.