Supermänniskan
Jag har så lätt att dra förhastade slutsatser om människor jag möter. Att många är så starka. Klarar av allt de ger sig på. Lyckas balansera heltidsjobb, fritid, träning, familj och vänner. Utan att krascha ihop efteråt. Och som dessutom lyckas utstråla världens bästa självförtroende och tillit till sig själva.
Ska jag vara ärlig så drar jag mig ofta för att umgås med sådana jag klassar in i detta fack. Blir extremt otaggad. Och ger helt enkelt dessa människor ingen ärlig chans. Så fort någon vågar visa sin skörhet förändras dock allt.
Detta blir så fel, för självklart inser jag att dessa supermänniskor inte existerar. Alla har sina kamper i livet och under ytan är vi alla nog mycket mer lika än vi tror. Men ändå tycker jag det är så svårt att släppa in människor inpå livet ibland.
Kanske bidrar alla sociala medier till detta. Att vi bara uppmuntras dela med oss av det som är fint i livet. Det ger en väldigt skev bild och jag är i allra högsta grad delaktig i att spä på den bilden. Men jag vill något mer.
När den här bloggen startades befann vi oss i en riktigt tuff period i livet. Anledningen till att den kom till var dels att få dela vår resa med familj, vänner och bekanta. Men inte för att klaga eller få medkänsla. Utan med hoppet om att människor omkring oss skulle våga börja prata mer om livets svåra. Att man ibland kan känna sig så sjukt skör som människa.
Sjukdomsresan i sig fick ett skönt slut för oss med en massa hopp inför framtiden. Kvar finns dock två personer som båda har fått kämpa inombords med sig själva och ångest i livet. Och kämpar än idag ibland.
Jag ska försöka att sluta utgå från att människor omkring mig är såna där supermänniskor. Och jag hoppas vi tillsammans kan våga släppa på fasaden ibland. Vi kämpar med olika saker, men ingen ska behöva känna sig ensam eller dra sig för att få prata med någon om det svåra. Eller vara rädd för att vara jobbig inför andra.
För du kanske inte känner igen dig i beskrivningen av den där supermänniskan? Skönt. Det gör inte jag heller.
