Det gick!
Som vissa av er vet så har jag fått söka och söka igen efter rätt utbildning och yrke ett tag. Min dröm sedan jag var liten var att bli psykolog. Och när jag sedan kom in på programmet var det som att det var min självklara väg i livet. Men redan efter några veckor i studierna så kändes det fel (även om jag inte vågade lyssna till det först). Jag älskade psykologi och människor, men ville inte bli psykolog. Det var som att psykologin redan varit en sån stor del av mitt liv att jag kände mig "färdig" med det området.
Sedan testade jag studie-och yrkesvägledarprogrammet. Det var ett vansinnigt roligt program och jag kan fortfarande känna att det passade mig väldigt bra. Särskilt fick jag uppleva hur samtalsmetodik är bland det roligaste jag vet. Problemet var bara att jag samtidigt insåg att jag av olika anledningar kommer att gå in i väggen förr eller senare i yrket. Så hur roligt det än var fick jag ta ett tufft beslut att än en gång byta bana.
Jag gjorde en chansning. Efter mammaledigheten hoppade jag på det vårdadministrativa programmet på distans via Umeå universitet. Ett arbete jag inte tänkt på tidigare, men som jag ganska snabbt insåg på många sätt kunde passa mig och min strukturerade sida väldigt bra.
Jag är så glad att jag vågade, för för första gången har jag orkat genomföra alla kurser under ett läsår. Och det har gått över förväntan! Inser att anledningen till stor del är att jag nu pluggar på distans och inte är styrd av föreläsningar. Jag väljer själv hur jag ska lägga upp allt och är jag trött en dag går det bra att ta det lite lugnare. Och plötsligt orkar jag.
För två veckor sedan grät jag i soffan hos Gabriel inför en två veckor lång praktik på heltid där två tentor dessutom skulle skrivas parallellt. Det kändes helt omöjligt för mig att klara i och med att jag i princip aldrig tidigare fixat sysselsättning på heltid. Men det gick ju! Ja, jag har varit helt slut och velat somna vid 19 på kvällen. Och förutom att krama ur den sista energin på kvällarna till att vara mamma så har jag inte orkat
Sedan testade jag studie-och yrkesvägledarprogrammet. Det var ett vansinnigt roligt program och jag kan fortfarande känna att det passade mig väldigt bra. Särskilt fick jag uppleva hur samtalsmetodik är bland det roligaste jag vet. Problemet var bara att jag samtidigt insåg att jag av olika anledningar kommer att gå in i väggen förr eller senare i yrket. Så hur roligt det än var fick jag ta ett tufft beslut att än en gång byta bana.
Jag gjorde en chansning. Efter mammaledigheten hoppade jag på det vårdadministrativa programmet på distans via Umeå universitet. Ett arbete jag inte tänkt på tidigare, men som jag ganska snabbt insåg på många sätt kunde passa mig och min strukturerade sida väldigt bra.
Jag är så glad att jag vågade, för för första gången har jag orkat genomföra alla kurser under ett läsår. Och det har gått över förväntan! Inser att anledningen till stor del är att jag nu pluggar på distans och inte är styrd av föreläsningar. Jag väljer själv hur jag ska lägga upp allt och är jag trött en dag går det bra att ta det lite lugnare. Och plötsligt orkar jag.
För två veckor sedan grät jag i soffan hos Gabriel inför en två veckor lång praktik på heltid där två tentor dessutom skulle skrivas parallellt. Det kändes helt omöjligt för mig att klara i och med att jag i princip aldrig tidigare fixat sysselsättning på heltid. Men det gick ju! Ja, jag har varit helt slut och velat somna vid 19 på kvällen. Och förutom att krama ur den sista energin på kvällarna till att vara mamma så har jag inte orkat
någonting utan Gabriel har fått göra allt på hemmafronten (vilket han har gjort utan att klaga en enda gång 
). Men det gick ju! Och jag har dessutom haft en fantastisk första praktik i livet på en jättefin arbetsplats och med flera riktigt bra administratörer som handledare. Jag har lärt mig massvis, fått självförtroende och en väldig längtan efter att komma ut och arbeta.
Det finns hopp om att hålla ihop långsiktigt ute i arbete. Skön känsla att bära med mig inför det sista året av studier.
). Men det gick ju! Och jag har dessutom haft en fantastisk första praktik i livet på en jättefin arbetsplats och med flera riktigt bra administratörer som handledare. Jag har lärt mig massvis, fått självförtroende och en väldig längtan efter att komma ut och arbeta. Det finns hopp om att hålla ihop långsiktigt ute i arbete. Skön känsla att bära med mig inför det sista året av studier.
