vidhanssida.blogg.se

 

Min familj hade dock inga strålande förutsättningar för detta. Vi hade varken tid eller rätt bostad och dessutom så innebär en hund en ganska rejält förhöjd månadskostnad. Även som sexåring förstod jag detta och visste att det inte var rätt av mig att tjata om hund. Istället skapade jag mig egna "hundar". Varje jul önskade jag mig allt större gosedjurshundar. Dammsugaren blev ett hund-substitut som regelbundet drogs runt av mig inomhus. Och utomhus sträckte jag ut armen och höll i ett osynligt koppel. Jag fick ett STORT hundlexikon där allt från hundens anatomi till alla raser pluggades in. Mamma frågade mig en gång om jag visste rasen på en hund vi mötte ute och fick svaret "jag kommer inte ihåg, men jag vet att den finns på sidan 238 i boken!" Jag var sex år och helt enkelt totalt förälskad i dessa djur.

 

I takt med att kärleken till hundar växte, så blev sorgen desto större när jag insåg att det inte skulle gå att skaffa hund. Tjata på mina föräldrar gjorde jag som sagt aldrig, men jag blev nog allt duktigare på att framhäva alla de positiva saker som fanns med ett sånt köp. Detta genomskådade dock mamma och pappa ganska fort och log mest när jag satte igång att argumentera. Och det stannade alltid där. 

 

Tidigt i livet fick jag ätstörningar och blev deprimerad. Vid 13-14 års ålder så gick det snabbt utför. Jag orkade knappt gå till skolan längre på grund av mobbning i klassen och vissa dagar orkade jag inte ens leva. Någonstans här började mina föräldrar bli lite luriga. Plötsligt så ändrades samtalet om hundar. Och en dag fick jag en bok i stil med "valpens första tid". När jag äntligen vågade fråga vad som försiggick så kom det där svaret jag inte trodde var möjligt - ja, nu skulle vi skaffa hund. 

 

Jag förstod ingenting. Alla de där faktorerna som gjort att hund varit en omöjlighet tidigare fanns ju kvar. Hur skulle det plötsligt gå nu? Till svar fick jag det mest kärleksfulla man nog kan få. Alla i min familj, både mina föräldrar och syskon, var beredda på att göra stora uppoffringar för att det skulle fungera. Trots att det inte alls egentligen passade så bra praktiskt, ville de göra detta för mig och ge mig den glädjen mitt i livets allt svåra. Jag kan inte beskriva hur vacker den känslan var. Min största dröm skulle de hjälpa mig att uppnå. Av ren kärlek.

 

En högsommardag 2005 så skulle vi få välja ut vår lilla valp. En hel valpkull överföll oss och ville busa vilket först gjorde valet ganska svårt. Men så var det en valp som först höll sig lite i bakgrunden, men plötsligt helt lugnt gick fram och la sig i mitt knä. Hon gav mig direkt en puss på hakan och somnade sen. Kennelägaren sa att det kändes som att hon valt ut mig snarare än att vi behövde ta beslutet Den lilla valpens kärlek mot mig i vårt första möte värmde mig på ett otroligt sätt. Jag som var så van vid att ingen ville vara med mig-  och inte förväntade mig något annat heller-  fick någonstans börja läka. Hon valde mig.

 

Att sammanfatta hur denna lilla valpen Molly (som sedan övergick till en något överviktig medelålders kvinna och därefter stencool pensionärstant) har påverkat oss känns helt omöjligt. Denna översociala fyrbenta varelse som mer eller mindre tvingat alla (både kända och totalt okända) människor omkring sig att klappa henne. Som aldrig skällt ens när hon haft rätt till det. Som lärt sig att min mamma inte äter äggulan på mackan och att det därför gäller att vara snabb ner till köket så fort ett ägg knäcks. Som gjort oss helt vansinniga när hon ätit hundskit och då "tvingats" (till hennes stora glädje) rengöra tungan med en portion vaniljglass efteråt. Som kommit så fort någon varit ledsen och bara tröstat. Som bokstavligt talat slickat bort mina tårar under stark ångest genom åren. Som fått oss att skratta i familjen som aldrig förr. Orden räcker helt enkelt inte till.

 

 

I mitt fall så har hon räddat mitt liv. Bokstavligt talat. Men det fina är att det som först var tänkt som en gåva till mig, blev en gåva till precis hela familjen. Och långt mycket större än vad någon kunde ana. Denna lilla hund förde oss samman. Att få se min pappa ligga och kikna på golvet av skratt när han busar med henne så att tårarna bara forsar och höra hur mamma pratar med och skämmer bort henne med massa godsaker i köket - det ger lycka. Och hur min äldsta syster alltid skiner upp när hon får träffa Molly. Eller min bror som kunnat ligga på mattan bredvid Molly och bara njuta i långa stunder. Att min andra syster som först var tveksam till det där med att ha hund, plötsligt blev den vars dörr Molly alltid "knackade" på varje morgon för att få komma upp i sängen. Och min Gabriel som Molly drogs till direkt och accepterade som både bästis och en i familjen. Det ger lycka och bilder på näthinnan från minnen som aldrig försvinner. Molly har varit en ängel sänd från Gud. Och genom henne så har han helat oss på så många sätt.