Diagnos och seger
Att tänka på sjukdom och elände har känts väldigt avlägset nu ett bra tag. Så galet skönt det har varit att få distans till allt. Istället få tänka på "det friska" i livet. Ibland så poppar det såklart upp jobbiga minnen och känslor som påminner mig om att allt verkligen inte är färdigbearbetat, men just att få vara fri från det i vardagen.. Det är så skönt!
Idag så kastades jag dock tillbaka. Läkarbesök återigen och jag var fast besluten att få följa med. Jag har varit med på nästan alla genom resan och tror det varit viktigt för oss båda. Som sjuk orkar man inte alltid kämpa för sig själv och då har jag fått kämpa för Gabriel. Inför varje läkarbesök går pulsen upp rejält och hela kroppen är inställd på kamp. Inställd på motstånd och oförståelse från läkare. Inställd på att ryta ifrån. Det leder till att kroppen också är helt slut efter varje gång. Totalt färdig och väldigt ofta har tårarna trillat ner - antingen av frustration eller lättnad beroende på hur det gått.
Idag fick min älskade äntligen sin diagnos. Det är nu konstaterat att det är epilepsi. En diagnos som går att medicinera på ett mycket effektivt sätt. Och först nu inser jag hur mycket vi gått runt och spänt oss. Att veta att vi aldrig kanske skulle få svar vad gäller hans sjukdom har varit svårt. Därför känns diagnosen som världens seger.
Och plötsligt inser jag: var detta sista gången jag var absolut tvungen att följa med på läkarsamtal? Sista gången kroppen behövde förbereda sig på kamp mot läkare? Ja, förmodligen. Det känns nästan konstigt. Kampen är över. Och läkandet kan börja på allvar.