vidhanssida.blogg.se

Att det ibland behövs vila efter tuffare perioder, det har jag inga problem med att acceptera. Det svåra kommer in när jag tycker att jag vilat klart och har bestämt mig för att "nu ska allt gå bra igen", medan kroppen och själen bara "Eh..nej!"

 

Lite där är jag nu. Jag vill så gärna klara allt, vara färdigutvilad och färdigbearbetad med allt som hänt det senaste. Bara gå vidare. Inte behöva påverkas längre. 

Men det går inte. 

 

Jag har aldrig klarat av att arbeta heltid någon längre period. När jag pluggar lägger jag ner kanske mellan 20-30 timmar/vecka istället för de 40 som förväntas. Max. Vissa veckor ännu mindre. Tack och lov har jag alltid haft lätt för studier och brukar klara mig fint ändå. Men ändå, jag saknar den där energin till att i alla fall kunna, ha förmågan att, göra det på heltid. 

 

Och här sitter jag nu än en gång. Med känslan av att inte klara av det jobb jag tagit på mig. Inte orka en enda arbetsdag och samtidigt må bra. Ha nära till tårar så fort jag måste leverera under stress. Och varje dag inte orka mer än att ta mig till soffan för att stanna där resten av kvällen. Allt medan paniken kryper sig på att imorgon måste jag trolla fram någon slags energi igen. 

Jag är trött på att inte orka det "man ska" orka.

 

Det är lätt att i vissa stunder känna sig misslyckad. Samtidigt så vet jag. Jag orkar förmodligen inte mindre än andra egentligen, men under flera år har det krävts av mig att klara en vardag med enormt mycket mer press än vad som är vanligt. Och nu behövs någon slags utjämning. 

 

Just nu passar jag inte in i mallen av vad man ska klara. Mitt mål idag är att försöka acceptera det.