Ett ovälkommet återbesök
I flera veckor har jag försökt kämpa mot den. Inte ta den på för stort allvar. Försökt finta bort den. Men tyvärr är den tillbaka på tillfälligt besök. Ångesten jag hatar.
Att gå in i höggravid-fasen innebär ett extra påslag av massa hormoner. Och sånt vet jag ju att jag är ganska känslig för. Att jag därför mår sämre nu är ingen konstig grej egentligen. Framförallt vet jag att det är snabbt övergående.
Men det känns ändå lite jobbigt. I över en vecka har jag suttit och försökt, försökt, försökt plugga. Jag som brukar kunna producera text ganska snabbt har bara få ur mig någon rad om dagen. För jag har inte kunnat komma till ro. Inte kunnat koncentrera mig på något. Blivit superstressad över det faktum att det står still i hjärnan. Då vet jag, då är det bara att ta en paus och göra något annat och sedan försöka igen. För ångest är inte farligt. Men vad gör man när det står lika om inte mer still i hjärnan för varje dag som går?
Ångest och stress är lättare att hantera när man vet vad som ligger bakom. I mitt fall just nu finns det ingen bra förklaring. Mår egentligen jättebra i livet. Och har egentligen inte alls varit stressad för kurserna, utan de har känts väldigt överkomliga. Det är bara en massa saker i kroppen som spökar.
Så nu ska jag försöka göra något bra. Pressa mig själv? Nej, tack. Helst inte ens klandra mig själv för det jag inte klarar just nu. Istället vill jag vara stolt för att jag vågar göra det som jag verkligen behöver. Säga stopp. Svår grej för en människa som gärna bedömer sig själv utifrån yttre prestationer. Men, om jag lyckas, något som är långt mer värt att vara stolt över än ett betyg på ett papper.