vidhanssida.blogg.se

Hur känns det nu när du vet att du kommer vara tvungen att gå upp i vikt den närmsta tiden? Den här frågan har jag fått flera gånger av omtänksamma familjemedlemmar, vänner och barnmorska. Och jag är tacksam att den frågan ställts.

 

För helt enkelt är det verkligen inte. Jag har betraktat mig som frisk från ätstörningar under flera år, men samtidigt vet jag - risken finns alltid att det kan smyga sig tillbaka och det gäller att vara vaksam. En stor del av mig ser den här graviditeten som en möjlighet att klara av ett slags "slutprov" från sjukdomen. Att klara av att släppa kontrollen och låta kroppen förändras så som den behöver göra. Det känns faktiskt ganska häftigt att jag kan tänka så. Jag har kommit långt.

 

Samtidigt så är det också fruktansvärt läskigt. Rent intellektuellt vet jag ju att viktuppgång i det här läget är något fantastiskt - en liten människa växer ju i mig! Men samtidigt har hela min person under 12 år lärt sig att vikten aldrig får gå upp. Och att viktuppgång är lika med ångest. Självklart kommer det att märkas av i mig känslomässigt vissa stunder. Redan nu, relativt tidigt i graviditeten, får jag ibland kämpa. 

 

Så är läget. Jag är full med kämparglöd och rädsla samtidigt. Det enda jag vet är att jag tänker äta precis så mycket som kroppen vill. Jag tänker klara av att gå upp i vikt. Det må vara läskigt, men ätstörningarna ska aldrig få kontroll över mig igen. Jag har vunnit över dem en gång och i den stunden var det som att hela livet vanns tillbaka. Livsglädje. En livsglädje jag vill föra vidare till den där lilla personen inom mig.