Den där dåliga tajmingen
Efter en period av att Gabriel mått sämre så slår det aldrig fel. Då kommer några tuffare dagar för mig som ett brev på posten. För det gäller ju först att på allt sätt hålla ihop situationen. Vara den starka. Men så fort det inte är nödvändigt längre då släpper allt. Så fort det plötsligt finns utrymme att släppa fram oron, rädslan, tröttheten och frustrationen.
Detta är i princip samma sak som varför många oftast blir förkylda under semestern. Man har liksom inte tid med det innan! Inget jättekonstigt alltså, men samtidigt blir det en jobbig tajming. När han mår bra vill ju jag också få göra det och bara njuta av livet!
Och samtidigt finns rädslan där. Hur dåligt kan jag visa att jag mår utan att sänka honom? Får jag också lov att ibland vara den som har tuffa dagar?
Vi försöker prata om det när situationen uppstår och har kommit fram till att vi båda måste kunna vara ärliga med hur det känns och att den andra- så långt det är möjligt - ska försöka respektera det utan att själv behöva känna skuld för hur den andra mår. Det låter väl bra? Tyvärr ganska svårt att få till i praktiken när man är två mycket inkännande människor som på allt sätt vill få den andra att må bra. Men vi fortsätter försöka.
Jag tänker att det är ett sundhetstecken att du också får rasa ihop med jämna mellanrum. Även om det såklart måste kännas jättejobbigt för dig att göra det, så hade jag känt mig betydligt oroligare för dig om du hade hållit den superstarka fasaden intakt jämt.
Sen tänker jag att det finns en poäng för den andra parten också, Gabriel I det här fallet. Jag tänker att man när man kämpar med psykisk ohälsa lätt kan stämplas som den sköra, bräckliga som alltid måste skyddas. Och att det då kan finnas nåt läkande och stärkande i att inland faktiskt få erfara ombytta roller - att själv få vara den starka, tröstande. Så på ett sätt kanske du inte bara gör dig själv utan också Gabriel en tjänst, genom att låta honom få ta den rollen emellanåt?