Att se sig själv

När någon nära är sjuk så vänds lätt hela vardagen upp och ner. För mig har det inneburit att nästan all min kraft och energi har gått åt en sak. Att få hjälpa! En fin sak att vilja, men hjälp vad svårt att göra det på rätt sätt. För hur många av oss klarar av att samtidigt ta hand om oss själva mitt i allt?
 
Den som är sjuk är oftast den som får största delen av uppmärksamheten. Frågorna, oron och omtanken. Och det är ju inte så konstigt - det är ju den personen som är sjuk. Men ska jag vara ärlig så har detta flera gånger fått mig förtvivlad. Ibland har jag känt mig som Gabriels informationscentral snarare än hans tjej. För jag är ju den som kanske haft bäst koll (förutom han själv) på hur han mår just nu, vilka mediciner som läkarna ändrat och vart han befinner sig i sin sjukdomsresa. Så självklart svarar jag! Men samtidigt är jag mer än bara den som har koll på läget. Innerst inne är jag bara Anna. En tjej som bara vill få vara med sin Gabriel och går sönder lite inombords varje gång han mår dåligt och måste spendera tid på sjukhus. Jag saknar honom helt enkelt och får kämpa med att hålla ihop. 
 
Vissa dagar orkar jag heller inte med allt runtomkring.  Telefonen sätts på ljudlös och aktiviteter med vänner och familj ställs in. Till en början gav detta mig väldigt dåligt samvete, men inte lika mycket nu. För nu vet jag att detta är ok. För att orka finnas för Gabriel och alla omkring så måste jag på något sätt samla kraft själv. Göra ett stopp i vardagen. Ge mig själv tid att vila, tänka på vår situation och även möjlighet att få tänka på helt andra grejer. 
 
I början gick jag helt in för att finnas för Gabriel. Tyvärr så långt att jag på samma gång tappade bort mig själv (inget att rekommendera). Ett steg i taget försöker jag nu bygga upp det som försvunnit. Och det går faktiskt framåt! Har insett att jag har det yttersta ansvaret för att se mig själv och säga både vad jag behöver och vad jag inte orkar. En självklar sak för många kanske, men för att kunna finnas för andra så måste du också finnas för dig själv. 
 
 
4 kommentarer
Johannes Vigart

Förstår att det inte kan vara lätt! Ber för er. Gud är med er och att finna styrka i honom i tuffa tider ger en grund som är orubblig.

Svar: Tack för bön!! Han är bäst vår Gud. Och ger verkligen ett oslagbart ljus mitt i mörkret.
Anna

Johanna W.

Ja det finns ju en poäng i den där liknelsen vid flygsäkerheten: man måste ta på sig sin egen syrgasmask innan man kan hjälpa någon annan med deras. Men det är lättare sagt än gjort förstås... Skönt att du börjat kunna hitta dina egna strategier! Tänker på er.

Svar: Verkligen sant! Stor kram till dig!
Anna

Anonym

Fantastiskt initiativ med den här bloggen! Jag känner så igen det du skriver i sista stycket - att också komma ihåg sig själv för att kunna finnas för andra. Det är svårt att hitta den rätta balansen där. Ser fram emot att få följa dina tankar kring det! :)

Svar: Visst är det svårt! Känns som att man kommer behöva påminna sig själv om det genom hela livet. Men förhoppningsvis blir man duktigare och duktigare hela tiden :)
Anna

Gabriel

Är så stolt över dig!!





Svar: Puss på dig! <3
Anna