Min söta fiende
Så länge jag kan minnas har jag varit beroende av socker. Redan under uppväxten förknippades firande, mys och tröst till just sötsaker i min familj.
På senare år har jag såklart insett att detta inte är något vidare bra drag att ha. Socker i stor mängd påverkar hälsan en hel del- både rent fysiskt och psykiskt. Allt från dåliga tänder till lika dåligt humör. Oj, så många gånger jag försökt bryta med denna "drog". Jag vet ju att jag inte mår bra av det, men ända faller jag dit gång på gång. Socker har liksom blivit en fiende som jag försöker bekämpa.
Att jag misslyckas tror jag delvis beror på att allt ska vara så extremt idag. ALLT "farligt" ska bort på samma gång. Och listan över det man ska plocka bort är oändligt lång. Det sättet att tänka funkar inte alls på mig. När det blir för extremt är det som att min kropp (med starkt minne från ätstörningar) slår bakut och istället vill ha allt onyttigt man kan tänka sig.
Jag tror att vi måste lära oss att sluta dela upp mat som tillåten/förbjuden. Och istället lära oss känna efter - vad mår just jag bra av? Just idag?
I mitt fall är egentligen lösningen ganska enkel. Jag använder socker som ett sätt att dämpa olika slags känslor och om jag bestämmer mig för att "nu ska jag aldrig äta socker igen" så kommer det garanterat gå åt skogen. För problemet sitter helt enkelt inte i att jag har dålig karaktär. Det är känslorna bakom mitt stora sockerintag som måste kommas åt.
Så nej, jag strävar inte efter att socker- detoxa. Bryr mig inte nämnvärt om min vikt. Ska inte omvandla allt kroppsfett till muskler och springa fyra maraton nästa år. Jag vill bara lära mig äta av rätt anledning. Ett ätande drivet av min kropp i motsats till mina känslor. Och ge kroppen vad den faktiskt förtjänar.
Lite socker dör man inte av. Men det är något jag vill kunna njuta av på rätt sätt och med en mängd min kropp gillar. Det vore fint. Så behöver sockret inte vara fienden längre.