vidhanssida.blogg.se

Att stå bredvid någon som mår dåligt ger ofta en enorm känsla av maktlöshet. Man vill liksom bara kunna göra något konkret nu. Och se resultat av det. Nu.

 

Att orka finnas för någon med just psykisk ohälsa kan vara svårt. Och detta säger jag i egenskap av både att ha stått bredvid, men framförallt genom att ha varit den som mår dåligt. Min familj försökte på allt sätt hjälpa mig. Prata med mig. Krama om mig. Ta hand om mig. Men de kände nog aldrig sig särskilt lyckade i sin hjälp, för jag avvisade dem gång på gång. Lät dem inte komma nära, sa till dem att gå när de frågade hur det var. Om jag pratade med dem var det ofta på ett sätt som att allt var deras fel. Det var på grund av dem jag mådde dåligt, sa jag. 

 

Så var det ju inte, men jag förmådde inte säga något annat för ångesten var för stor. Ångesten var tvungen att komma ut på något sätt och då gick det ut över dem. Det räckte att någon formulerade en fråga till mig på "fel" sätt för att jag skulle få panik. Det blev droppen som fick bägaren att rinna över och ångesten kunde inte längre hållas inne. Att de inte kunde säga precis det jag behövde höra i exakt rätt stund gjorde att det kändes som att ingen förstod mig. Jag var helt ensam i mitt mående.

 

Såhär i efterhand förstår jag hur frustrerande det måste ha varit att se sin dotter/syster må så förtvivlat illa. Och att inget de försökte med verkade hjälpa. Jag känner också stor tacksamhet för att de trots allt inte gav upp. För även om jag mestadels avvisade dem, så visste jag att de alltid fanns där. Så fort jag var redo.

 

Om man väljer att stå bredvid någon som mår psykiskt dåligt tror jag att det är superviktigt att ha respekt inför att man aldrig kan se in och förstå den andras mående helt. Det som är logiskt för dig behöver inte vara logiskt för den andra personen just nu. Det är därför också viktigt att vara förberedd på att inte ta allt jättepersonligt. Ångesten personen tar ut på dig kan lika gärna handla om något totalt annat.

 

Att må så dåligt att man behandlar andra sämre, medför ofta skuldkänslor. Att i det läget få uppleva förlåtelse och att känna att människor runt omkring mig ser igenom de hårda orden och ser smärtan bakom, kan betyda hur mycket som helst. 

 

Samtidigt är det nog viktigt att vara ärlig med sig själv. Det är tufft att bära en annan människa och det är OK att inte alltid orka. Man måste vara duktig på att ta hand om sig själv.

 

Och kom ihåg- det är inte den som står bredvid som kan bota psykisk ohälsa. Och detta gör att vi ofta känner oss maktlösa. Men att stötta, bära, krama och finnas i den utsträckning man kan- det kan betyda hur mycket som helst.