Ett besked att fira
Nu har det gått två år sedan min man blev sjuk. Två år av ständig oro utan att vi har vetat vart allt ska sluta i. Och utan att vara helt medveten om det har jag liksom ställt in mig på att det är såhär livet nog kommer att se ut. Vi kommer hela tiden att behöva leva i beredskap på att hans mående kan förändras närsomhelst.
Men mitt i allt detta har vi nu fått ett väldigt positivt besked. Ett besked som ger massa hopp och som öppnar för en helt annan slags vardag för oss. Det går nästan inte att ta in. Lättnaden är så stor!
Innebär detta att jag nu kan slappna av? Sluta oroa mig lika mycket? Fokusera på vår och min framtid? Jag kommer nästan inte ihåg hur det var att leva så.
Lättnaden är stor. Men det är också lite läskigt. För även om vi nu har chans till en enklare vardag, så är det ändå en okänd vardag. Vår relation består såklart av så oändligt mycket mer än hans sjukdom, men den har liksom alltid funnits där som något vi måste förhålla oss till. Hur blir livet utan den så påtagligt närvarande?
Det som ligger framför är okänt. Men vi har nu all anledning att tro att det bästa ligger framför oss, så nu firar vi det. Nu firar vi hoppet.
Och jag andas ut.
Saknar dig, men är glad för er skull och att det går framåt ☺