vidhanssida.blogg.se

Förra veckan innebar ett par tuffare samtal på sjukhuset. Jag har varit med på i princip alla möten där från första början. Det gäller ju min man, jag kan liksom inte låta bli att engagera mig. Men just förra veckan blev det så tydligt att jag hela tiden balanserar på två olika stolar.

 

Först och främst har jag försökt att hålla mig saklig inför läkarna. Gett de svar jag kunnat. Försökt stå upp för Gs bästa, vad han behöver. Se till att de inte missar någon viktig del i planeringen av behandling (har varit flera läkarbyten under tidens gång). Och samtidigt försökt stötta G i att läkarna har koll på läget. Den här stolen rymmer helt enkelt inte så mycket av mina egna känslor.

 

När jag sitter på den andra stolen försvinner all förståelse för sjukvården och deras planer. Och jag orkar inte svara på samma frågor om och om igen. Jag är bara hans fru. Och väldigt frustrerad. Frustrerad på en vård som pga resursbrister är allt annat än effektiv. Frustrerad på att det går ut över honom. Och mig. Jag saknar honom så innerligt och vill bara få ha honom hos mig. Att allt ska få bli bra nu. Här finns det inget utrymme för den där sakligheten, bara för känslorna. 

 

Just nu orkar jag mest sitta på den andra stolen. Men vid nästa möte kommer jag förmodligen försöka att trots allt sitta på den förstnämnda till största del - det brukar vara bäst i de situationerna. Hålla inne tårarna och frustrationen i stunden och kämpa på. Kämpa för att allt ska få bli bra igen.

 

Och efter mötet? Ja, då får känslorna komma ut.